Mitt Hjärta - var tog du vägen.. den 25/9 2018.. 24/9 - 10/10

       KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM! Sedan "Ctrl +"
                       "Klicka för Karta!", för att se platsen på Kartan.
                          Klicka för Karta!                                       Klicka för Karta!
Bokskogen, Nadines klätterträd, sedan fika.       Koloniskörd - dagen innan.
          Klicka för Karta!                                 Klicka för Karta!
En liknande räddade mig.   På hjärtintensiven blev jag väl omhädertagen->
 
-> av trevlig personal.  Hit kom Barbro på kärt och efterlängtat besök
  
                                      Klicka för Karta!
Nu är det bestämt - jag skall forslas med ambulans till Lunds Lasarett-->
  
                               Klicka för Karta!                                       Klicka för Karta!
--> för inoperation av en ICD (pacemaker och defibrillator). ICD-kontrollant.
                                                    Klicka för Karta!
Nyinopererad ICD har kontakt via nätet.         //  Ett paket med tackgåva-->
-->till mina livräddare på Vårdcentralen.  Glaskonst av Carlos i Gullaskruv.
----------------------------------------------------------------------------------
                             Ovetande om vad som komma skall.
Livet tedde sig som vanligt. Barbro och jag var ute på Torup, i Bokskogen.
Vi promenerade en runda, jag klättrade upp på det gamla fällda träd som
jag och Nadine för, kanske ett tiotal år sedan hade klättrat på. Sedan tog
vi fram fikakorgen och njöt av tillvaron.
Någon dag senare, närmare bestämt, den 24 september, åkte vi till kolonin
med husbilen. Barbro hade tagit med fika och några kanelbullar.
Några äpplen och vindruvor var mogna och de vita rosorna hade slagit
ut i all sin prakt och doften var bedövande. 
Vi plockade med oss de goda och saftiga vindruvorna och vi åt av dem,
även på plats. Även äpplen och rosor tog vi med oss hem.
 
                                              Plötsligt händer det.
Följande dag, den 25 september, gjorde jag mig klar för ett inplanerat
läkarbesök, kl. 14:15, hos Dr. Louise Bennet, på vår Vårdcentral, Sorgenfri.
Jag hade då planerat att ta upp en fråga om att mina fötter och vrister
hade börjat svullna, sedan en tid tillbaka. 
Jag tog på mig ytterkläder och gjorde mig klar att åka ner till källaren för
att hämta cykeln och åka de , kanske sex - sjuhundra meter till 
Vårdcentralen.
 
OBS! Härifrån har jag INGET MINNE av vad som hänt! Detta är alltså en
efterkonstruktion och en rimlig förklaring av följande händelseförlopp!
Jag har alltså tagit upp cykeln från källaren, cyklat ner mot Vårdcentralen,
cyklat bort till övergångsstället, med trafikljus, och gått över Nobelvägen.
Utanför Vårdcentralen, parkerade jag cykeln och låste den, gick de
ca: fem meter till de två trappstegen. Där stannade hjärtat och jag rasade
ihop, på trappen utanför ingången till Vårdcentralen!
Hade detta hänt bara ett femtiotal meter tidigare och/eller när jag cyklade,
då hade jag med all säkerhet inte existerat längre och detta hade inte
blivit skrivet. 
Jag måste ha haft mina skyddsänglar vakande över mig och de har hållit
mig under armarna hela vägen fram till räddningen där de släppt taget
och överlämnat mig i trygga händer.
Någon observerade när jag rasade ihop och gick in och meddelade vad
som hänt.
Vad som mig har berättats, kom vårdpersonal snabbt ut och började HLR,
Hjärt-Lung-Räddning, av en sköterska från labbet, och en sköterska
hämtade en Defibrillator, hjärtstartare, samt min läkare kom och hjälpte till.
Även annan personal var inblandad, bland annat av att hålla allt för
närgångna och nyfikna på avstånd. 
Ambulans tillkallades, som var snabbt på plats. 
Läkaren, som känner till både Barbro och mig, ringde Barbro som var och
handlade. Hon släppte allt för händerna och tog en taxi till Hjärtintensiven,
dit jag just hade anlänt.
 
                                         Uppvaknande och omvårdnad.
Ännu var jag inte vid medvetande. Det skulle dröja ca: 36 timmar innan jag
sakta vaknade upp. Ända fram till dess befann jag mig i någon sorts
ingenmansland, dät ingenting tycks existera. Hjärnan var, till att börja med,
helt bortkopplad, villket, efter röntgen m.m. visade sig ha klarat sig.
Det som jag upplevde, eller snarare inte upplevde kan jag inte förklara.
Varken mörker eller ljus, snarare kanske ett obefintligt vakum. 
Inga känslor eller smärta, ett INTET!
En läkare frågade mig "om jag sett ljuset", det hade jag inte. Han frågade
mig också hur jag såg på det jag varit med om. Jag svarade att, som jag
ser det nu, så är det ytterligare en av mina upplevelser. Han skrattade
och sa att det syntes på mig att jag var en positiv människa.
 En liten passus. Jag har gått händelserna i förväg.
 
Jag hade alltså hamnat på Hjärtintensiven. Där hade jag blivit nerkyld
några grader och sövd. Jag var inte medveten om någonting och kände
ingenting.
Sakta började jag vakna upp. Det första jag minns, var en varm hand som
slöts om mina kalla händer. Någon frågade mig om jag hade ont
någonstans, kanske med tanke på att vid HLR kan revben skadas. Jag
hade ingen smärta, varken från HLR eller Defrillibratorn. 
Jag svarade "vänsterarmen", säkert hade jag slagit den vid fallet.
Sedan hörde jag Barbros sköna stämma, ännu hade jag inte öppnat
ögonen.
En sköterska talade med mig, för att kolla mitt minne, vi talade om mat
och dryck. Jag rekommenderade det röda vinet "Zinfandel". Jag tror att
hon blev nöjd - dock tycker jag att mitt minne kan uppvisa smärre
förargliga luckor då och då.
Jag kände att sängen började röra sig och för första gången öppnade
jag ögonen, jag var i en hiss. Jag rullades in på ett enskillt rum. Några
pysslade om mig och vände lite på mig, lyfte lite på mitt huvud och lät
mig dricka någon vätska ur ett sugrör - själv kunde jag inte röra 
"en fena". Efter några dagar hade jag, sakta, återfått rörelseförmågan,
jag blev flyttad till ett allmänt rum.
Några dagar in på oktober månad kände jag mig pigg och allert.
Det talades om att jag, eventuellt, skulle få inopererat något som heter
ICD, en dubbel pacemaker med inbyggd hjärtstartare, Defibrillator.
Den 8 oktober fick jag reda på att jag skulle hämtas med ambulans och
köras till specialister på Lunds Lasarett för inoperation av nämnda ICD.
Jag fick en kort undervisning om vad som skulle ske.
Det tog ca: två timmar och gjordes under lokalbedövning, som faktiskt
började släppa när snittet syddes. Jag hämtades i rullstol och
skjuttsades tillbaka till Hjärtavdelningen i Malmö.
En pacemaker-läkare kom och justerade ICD`n.
Dagen därpå, den 9 oktober blev jag utskriven, efter att en läkare hade
talat med mig och Barbro och skrivit ut mediciner.
Jag hade också fått med mig en apparat som skall hålla koll på ICD´n
via nätet, till sjukvården.
 
                                               Återhämtning.
Nu började en återhämtnings-period, som inte alls var behaglig. Armen
och axeln värkte. Jag blev remiterad till en "Leg. sjukgymnast". Hon
klämde på några muskler och hittade en som hade knutit sig, det gjorde
mycket ont. Hon visade en bild på muskeln och sa att jag skulle lägga en
tennisboll i en strumpa, lägga den över axeln och med den massera
muskeln mot en vägg. Lite hjälpte det, men det tog lång tid och helt bra
är det inte. Av sjukgymnasten fick jag tyvärr  ingen massage eller hjälp.
 
Tröttheten fortsatte, till och med tilltog. Jag fick inte tillbaka orken, det
kändes som om jag inte kunde tillgodogöra mig tillräckligt med näring.
Jag magrade och gick ner 5 kilo. Jag fick en remiss till en kostrådgivare.
Barbro och jag gick dit. Det gav ingenting. Hon ville eller kunde inte
skriva ut eller rekommendera något kosttillskott. Det enda hon kunde
rekomendera, var att äta enligt en kostcirkel. Det var en påkostad
brochyr. Både Barbro och jag käner väl till och följer den. Besvikna gick
vi därifrån. 
 
Efter att jag fått inopererad ICD´n blev orken och tröttheten sämre. 
Med alla de gamla pacemaker, som jag haft i 18 år, har jag känt mig
mycket piggare.
Jag började att regelbundet kolla blodtryck och puls med vår blodtrycks-
mätare. Blodtrycket var väl Ok, ca: +- 100 genom +- 65, Till min förvåning
var pulsen alltid 60, antingen jag hade rört på mig eller var i vila. 
Det verkar vara något med ICD´n som inte fungerar, eller är det hjärtat
som inte orkar pumpa mer.
Jag ringde till sjukhusets ICD- sjuksköterska. Hon tyckte att det borde
kollas och skulle kontakta läkare, för att få en besökstid. Det var ca: 14
dagar sedan. Den 21 december fick jag komma till ICD läkaren, det blev
en justering av ICD´n. 
Att pulsen inte ökar när jag rör på mig torde ju orsaka att kroppen och
musklerna inte får den energi som behövs.
 
                                                  Hjärtligt Tack.
Till mina livräddare, och övrig personal, på Vårdcentralen, Sorgenfri,
vill jag och även Barbro framföra ett Hjärtligt Tack för den snabba och
proffesionella insats, med både HLR och Defillibrator och er allas
engagemang. Utan er, hade inte detta kommit i pränt. 
För att visa vår tacksamhet, överräckte vi, som minne, ett signerat
glashjärta av konstnären Carlos, från Gullaskruv, (dit vi några gånger
varit på besök). Vi lät också få ingraverat följande text: "Tack för
hjärtstartande insats, den 25/9 2018 Per Damsberg". 
Ps. Vi lät göra ett liknande till oss själva också Ds.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0