Barbros axels operation och rekreation.

             KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM! Sedan "Ctrl samt +"                                       
 På väg till sjukhuset för axeloperation. Nyopererad, med kula o kåpa - rokad.
Ompysslad på vårdcentralen.   På väg till - sjukgymnast för muskelövning.   
 Promenad stärker.          Här bakas det lussekatter.   Julklapp till tandläkaren.
 
     Matlagning inför kärt besök av Kirsten o Bo.             Kondition är färskvara.
 Elisabeth, Bernt, Lars o Ia.  Maria, Göran o Kerstin. Pontus o charmiga William.
Julträff med släkten.           Moster Mona o William.  Mitt barnbarns barn William.
Glögg, kaffe och dopp.    William klädd för hemresa. Träffar operatören efter 6 v.
------------------------------------------------------------------------------------------------

 Barbros axelhistoria, av hennes Butler, Per.

 

 Den 3 maj 2010 ramlade Barbro utför ett par trappsteg, hos Petter och Lotta i Stockholm, där hon bröt vänster överarm. OBS! Hon är vänsterhänt!

Brottet läkte och blev bra.

Något år senare började hon få värk i axeln och sökte läkare hemma i Malmö.

Efter röntgen konstaterades det att hon hade kraftig skada i axelleden, men läkaren tyckte att hon fick leva med det tills vidare. En axeloperation är mycket svår och komplicerad sa han. Hon fick starka, smärtlindrande mediciner, vilket bara hjälpte till en viss grad.

Efter ytterligare något år, och fler läkarbesök, hade hon så pass ont att hon omöjligen kunde lyfta armen utan smärta. Ett exempel: Hon kunde inte cykla, som vi alltid annars gör, ty hon kunde inte lyfta armen till styret.

Fortfarande ville inte doktorn göra något åt det.

Sedan ca: ett år tillbaka har det varit, närmast olidligt. Barbro närmast tiggde sig till en axeloperation och till slut accepterade doktorn, en operation skulle planeras. Långt om länge fick hon en operationstid. Operationen skulle ske den 8/9 2014. Allt var klart och alla blodprov tagna.

Två dagar innan operationen ringde läkaren och talade om att han inte hade någon lämplig axelkula till henne, så hon fick vänta på en ny tid längre fram. Hur lång väntetid viste han inte.

Så småningom fick hon en ny operationstid. Den var planerad till den 5/11 2014. Hon fick infinna sig på lasarettet för att få tvättmedel m.m.  Den 4/11 kl. 13:00 skulle Barbro ringa in och få operationstiden bekräftat. När hon ringde kunde de inte ge något besked. De bad henne ringa om ett par timmar. Fortfarande inget besked. (Detta var alltså dagen innan den planerade operationen!). Det fans ingen sängplats ledig. De lovade att ringa lite senare. På eftermiddagen ringde de och bad henne infinna sig, på operationsdagen, alltså den 5/11 kl. 10:00. Förberedelse för operationen började strax därefter. Operationen höll på till fram på kvällen.

Natten var smärtsam. Hela 10 gånger fick hon morfin.

Följande dag, den 6/11, var hon på röntgen och därefter kom jag och hälsade på henne. Hon var mycket trött och tagen. Mer morfin. Hon sov mycket.

Den 7/11 bad de att Barbro skulle ringa upp mig och bestämma tid till kl. 13:00. Jag skulle träffa sjukgymnaster som visade mig hur jag handskas med den komplicerade selen (arm o axellås) som håller armen låst vid kroppen. Hur jag tar av och på den så att axeln inte rubbas. Jag blev också instruerad om hur jag skulle hjälpa Barbro med ett rörelseschema när selen var avtagen.

Efter att jag åkt hem fick jag ett samtal från Barbro. Ledsen berättade hon att hon skulle skrivas ut redan samma dag, på grund av att de skulle spara och stänga ner några rum, däribland det hon låg i. Hon protesterade för att hon ansåg sig inte var färdigbehandlad. Värdena var inte bra, urinen kom inte som den skulle, hon kunde med stor möda stappla sig fram några steg med hjälp av en speciell krycka. Hon kunde, och kan ungefär en vecka senare, inte resa sig upp från sängen utan hjälp. Ingenting hjälpte. Det kopplades in en kateter i henne för så att urinen skall rinna fritt, så hade de det besväret med kontroll, ur världen. Hon blev mycket illa bemött av en, ”argbigga” som var avdelningssköterska.

Strax efter att jag åkt hem, kom en väninna och kollega till Barbro – som dessutom var sjukvårdspolitiker – för att besöka henne. Hon såg att Barbro var ledsen och hade ont, och när hon fick reda på att Barbro skulle skickas hem, mot sin vilja, blev hon mycket illa berörd och ville tala med avdelningssköterskan och läkare. Läkaren fick hon inte träffat, men avdelningssköterskan, som visade sig vara ”argbiggan” träffade hon. Det första ”argbiggan” sa, och hytte med fingret framför ansiktet på henne, var att hon luktade parfym och det luktade i hela korridoren. Väninnan svarade att hon just varit på ett gym och var nyduschad, så det stämde inte. Det visade sig strax därefter att det hängde tvätt på tork vid korridoren och det var det som luktade. Ingen ursäkt!

Barbro blev alltså utskriven den 7/11... Kl. 16:00 kom en sjuktransport, med rullstol, och hämtade. Alltså ca: en och en halv dag efter denna stora och långvariga operation. Med henne skickade de en medicinlista och medicin, (bl.a. långtidsverkande och snabbverkande morfinpiller), där några varade i två dagar, andra tre. Söndag morgon var värktabletterna slut. Söndag förmiddag for jag till sjukhusets, söndagsöppna, apotek. Med mig hade jag medicinlistan, för att hämta ut medicin. Till min förvåning fick jag inte ut någon medicin, för det fans inget recept utskrivet. Jag åkte bort till ortopeden, till den avdelning Barbro hade legat på. Pratade med personal där, som ringde läkaren – han bad om ursäkt. Jag fick med mig medicin för två dagar. Det tvåbädds-rum som Barbro hade legat i och som skulle vara stängt, stod dörren öppen. Jag tittade in och fick se att Barbros ”rumskamrat” låg alldeles ensam där. Hon var lika förvånad som jag över hur Barbro blev behandlad och ivägkörd.

Nu är Barbro hemma och vi kämpar på så gott vi kan. Jag hjälper henne upp ur sängen, dygnet runt – hon kan omöjligt själv resa sig upp. Jag duschar och tvättar håret på henne. Jag hjälper till att klä av och på henne och i dag har jag gått ut med henne, ett par hundra meter, hon har en fyrbent käpp till hjälp, både ute och inne.

Eftersom hon är vänsterhänt och inte kan använda den handen, måste hon använda ”fel” hand d.v.s. den högra. Normalt behöver man ofta båda händerna när man skall skära bröd, skruva av korkar och lock, skära upp mat på tallriken, med mycket mera. Allt som kan göras med ”rätt”, vänster, hand förorsakar stora svårigheter när det måste göras med ”fel”, höger, hand. Barbro blev kontaktad av arbetsterapeut i Innerstaden som erbjöd oss hjälpmedel. Hon fick en toalettstols-tillsatts och en fyrbent käpp.

Både Barbro och jag känner oss väldigt illa behandlade av sjukhuset på grund av denna besparingsiver. Tilläggas bör, att vi både är 77 år unga!

Nästan all personal var helt underbara och behandlade Barbro på bästa sätt! Homo ludens – trotts allt!

Hoppas vi kunnat bidra med stora besparingar, så att denna påtvingade och i förväg gjorda utskrivning lönade sig för oss, tyngda, skattebetalare.

Ps. Kom att tänka på den gamle man som blev hemkörd från sjukhuset – kanske i besparingsiver - han satt och dog i trapphuset utanför sin dörr. Ds.

                                         Fortsättning på eländet.

En vecka efter den påtvingade utskrivningen ringde Barbro till Sorgenfri vårdcentral och frågade om de hade fått något meddelande om operationen och i så fall om hon skulle koma på kontroll för byte av det blodiga plåstret och borttagning av en kanyl m.m.

Någon information hade de inte fått- vilket de borde ha fått.

När de fick höra att det satt en kanyl i armvecket, fick hon komma snarast, ty det var slarvigt och inte bra att de glömt att ta bort den. Samtidigt reagerade de på att den blodiga kompressen såg ut att irritera huden. Det borde ha bytts tidigare, så de bytte kompress och rengjorde såret.

För att få lite motion bestämde vi oss för att promenera de, några hundra meterna, ner till vårdcentralen. Det gick väldigt bra, men mycket sakta och ett uppehåll gjorde vi så att Barbro fick sitta och vila på en bänk, något mer än halvvägs. Promenaden tog ca: 25 minuter (mot vanligen 5 till 10 minuter). Tillbaka hem orkade inte Barbro gå, så vi tog taxi hem.

Några dagar senare, den 19/11, hade Barbro tid hos en sjukgymnast på sjukhuset. Sjukgymnasten frågade om vi viste vad som hade gjorts med axeloperationen och vad resultatet hade blivit. Vi hade inte fått någon information över huvud taget. Det förvånade sjukgymnasten mycket. Hon frågade också vad den kvinnliga sjukgymnasten hade upplyst oss om uppe på avdelningen. Vårt svar var att det var två yngre manliga sjukgymnaster, ingen kvinnlig, som bara under några minuter instruerade oss om hur man tog av och på selen och så fick vi ett rörelseschema. När hon, med förvåning, fick höra detta trodde hon först att hon hade fått in fel patient, men efter ytterligare personnummer-kontroll visade det sig att avdelningen hade slarvat med uppgifterna hon hade fått i sin dator.

Eftersom vi inte hade fått någon information om vad som hade gjorts, gick sjukgymnasten ut för att hämta ett ”armskelett”. Hon visade på det vad operationen hade utmynnat i. Hon visade också några röntgenbilder på datorn. Jag fotograferade dem.

Hon visade och berättade att doktorn hade vari tvungen att byta plats, så att kulan sattes där skålen på skulderbladet satt och skulderbladsskålen sattes på den delen som kulan hade varit – en rockad med andra ord. Orsaken var att senorna som styr armen var slitna. Därför kopplades delarna till axelmuskeln. Armen skall då bara bli lite mindre rörlig, men inte lämplig för tryck nerifrån och upp.

Efter kontroll av rörligheten i axeln, sade hon att det såg bra ut och Barbro fick ny tid till torsdagen den 28/11.

Redan dagen efter besöket hos sjukgymnasten, alltså den 20/11 hade Barbro besökstid på vårdcentralen. Katetern togs bort och kontroll av blåsan hade gjorts. Agrafferna (klämmorna som håller ihop såret utifrån) togs bort, såret rengjordes och ny kompress sattes på. Denna gång promenerade vi i båda riktningarna. Barbro var mycket nöjd, men trött.

 

Fortsatt rehabilitering.

 Barbro blir allt piggare och rörligare, förutom vänsterarmen som hon tränar enligt sjukgymnastens anvisningar.

Ytterligare ett par besök hos sjukgymnasten har vi nu gjort och Barbro har fått en mitella, den 27/12, som hon skall använda hemma, på dagtid. Nattetid och när vi är ute skall hon fortsätta att använda, arm, axellåset.

Nu rör Barbro sig ganska ledigt och hon åkte själv buss till frissan m.m.

Första besöket efter operationen, kommer att bli till läkaren, Christian Olsson, den 16/12.

Fram till den 19/12 har vi planerat middagsbjudningar för familj och vänner, därefter åker vi till Stockholm i tio dagar.

I dag är det den 16/12 och vi har varit på sjukhuset. Det började med att Barbro var på röntgen av axeln. Därefter tog vi oss till ortopeden där vi träffade operatören. Efter en kort undersökning var han nöjd, sånär som på att han tyckte att Barbro skulle träna sina armmuskler lite flitigare.                                             På fråga om det är lämpligt att vi i mitten av januari kunde åka till Thailand, fick vi ett jakande svar.            Efter läkarbesöket hade Barbro tid hos sjukgymnasten. Det var kontroll av armens rörlighet och styrka. Hon fick också tillägg på övningsskemat. Två nya besökstider fick hon, den 7/1 och den 14/1 2015.

Nu har vi haft vänner och släkt på middagar. Sjukhusbesöken är avklarade. Inköp av diverse ting, inför vårt stockholmsbesök, den 19/12 - 28/12, med julfirande är i det närmaste också klart. Om tre dagar sitter vi på flyget. 

Vi ses nästa år, 2015, med nya äventyr! Carpe Diem!                                                                

                                                                  

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0