Släkt och vänner - som vi känner. 2/2 - 7/2 2016

           KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM! Sedan "Ctrl +"
                        "Klicka för Karta", för att få possitioner på Karta.
                                               Klicka här för Karta
 Vännen och lumparkompisen Zeime Holmqvist.           Kirsten o Bo på lunch.
 
                                              Klicka här för Karta
 Vi är bjudna till min halvfaster, Gid, på Gottorpsvägen i Bunkeflo, Limhamn.
     Klicka här för Karta                                 Klicka här för Karta
Björn o RoseMarie anländer från Vejbystrand på lunch, tillsammans med Gid.
 
             Vår släkt, Björn, Gid och min, från Skarhult diskuteras.
                  Frågor! Då fixar Barbro svaren.                     Slut på en givande dag.
-----------------------------------------------------------------------------------
                                                     Zeime, min vän.
Den 2 februari ringer min telefon. Det är Zeime, han undrar om vi är hemma i
Malmö, och om vi ville ha besök "när kommer du?" "nu, jag står utanför ert 
hus". Glada, tog vi emot honom med stora famnen.
Det var under "lumpatiden" som vi träffades. Sedan dess har vi hållit ihop,
ibland mycket sporadiskt, andra tider lite oftare, men alltid har vi trivts med
varandra.
Zeime är några år äldre än vi övriga i "lumpen", för han bodde i USA och när
han flyttade tillbaka till Sverige blev han inkallad.
Efter "lumpen" gifte han sig - med Ella - och skaffade barn.
Straxt därefter flyttade de alla tillbaka till USA, där de stannade under några
års tid.
Därefter flyttade de tillbaka till Sverige, där Zeime köpte en färghandel i
Knisslinge, som han drev upp till ett blomstrande företag.
Numera bor han i Lehult, Vittsjö.
Zeime har varit, och är fortfarande, en "slitvarg" som klarar allt praktiskt
arbete och mycket därtill. Sätt något i händerna på honom, och han fixar det!
 
                                                     Hemma hos Gid
Jag tog luren och hoppades på turen, att få ett prat med min halvfaster Gid.
Och si, lyckan stod mig bi. En pigg röst sa, "hej Per". Numera är det svårt att
vara annonym. Vi pratade lite om ditt och datt. T.ex. om hennes avlidna katt.
Till slut fick jag fram mitt ärende. Jag ville bjuda henne på lunch hem till
oss, till den 4 februari.
I stället blev det så att vi blev hembjudna till henne på kaffe och kaka.
 
Efter det första samtalet med Gid, ringde jag upp min kusin Björn i
Vejbystrand, för att bjuda dem på lunch till den 7 februari.
Hans vackra fru, RoseMarie svarade och tackade genast ja!.
Eftersom Björn, Gid och jag är nära släkt så föll det sig naturligt att bjuda med
Gid denna dag, villket även hon tackade ja till.
Längre ner kommer en redogörelse om denna träff.
 
                                           Kirsten och Bo, de eferlängtade.
Ofta längtar man extra mycket att umgås med sinna vänner, speciellt när det
har gått en "längre" tid. Kirsten och Bo är några, av många vänner, som vi
alltid längtar att få träffa. Den 5 februari fick vi äntligen se dem på en lunchträff.
I vår ålder pratas det ofta gamla minnen, resor och upplevelser m.m.
Kirsten och jag har varit studiekamrater. Vi gick på Gymnasiet, Spyken i Lund.
Hon blev så småningom läkare, jag snarare lekare och har fuskat som
grundskolelärare en kort tid.
 
                                     Björn, RoseMarie och Gid på släktträff.
Som sagt. Den 7 februari kom så äntligen kusin Björn, med hustru RoseMarie
och halvfaster Gid till oss på lunch.
Björn och RoseMarie kom från Vejbystrand. De åkte med buss till Ängelhokm
och vidare med tåg till Malmö, där de hoppade på buss nr. 5 och gick av vid
Annelund, där jag stod och mötte dem, med kameran i "högsta hugg".
 
Eftersom både Gid, Björn och jag har samma anfader, nämnliger min
farfarsfar Oskar Carlsson från Skarhult, nära Eslöv, så har vi mycket att dryfta
om. Oskar föddes på Skarhult Slott, hans far var "okänd". Oskars mor var
kammarjungfru på slottet. Oskar togs väl omhand och fick en bra utbildning
och blev laugårdsfogde på slottet.
Även vid hans död fick han en ståtlig begravning, långt utöver det vanliga på
den tiden. Hans gravsten är ovanligt stor och är plaserad intill kyrkan i Skarhult.
Det är en av få gravstenar som har fått stå kvar, från den tiden, utöver
slottsägarnas, von Schwerin.
Många frågor ställer vi oss och många frågetecken som säkert inte blir uträtade.
Vi har alla varit på besök där uppe och bl.a. sett en utställning om "Fem hundra
år av kvinnligt styre"
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0